Europas ekonomi är inte döende: den verkliga historien bakom klyftan mellan USA och EU

Europas ekonomi har blivit ett favoritmål för pessimister.

Långsam tillväxt, höga skatter, politiska stridigheter, invandring, en åldrande befolkning är alla perfekta exempel att använda för att måla upp en dyster bild.

Men uppfattningen om en kollapsande kontinent är överdriven.

I verkligheten stagnerar Europa på vissa områden, blomstrar på andra och står inför ett test när det gäller utförande snarare än överlevnad.

Det stora europeiska pusslet

Europa ser stabilt ut. Inflationen är nästan tillbaka till målet, arbetslösheten är låg och den värsta energichocken ligger i backspegeln.

Kontinenten växer dock för långsamt för att kunna betala för sina löften.

Euroområdet kommer att växa med bara 1,2 procent i år och 1 procent 2026, enligt KPMG. Inflationen väntas sjunka under 2 procent i slutet av 2025.

Europeiska centralbanken är nära att avsluta sin räntesänkningscykel, och inlåningsräntan kommer sannolikt att landa på 1,75 %.

Vid en första anblick ser det ut som makroekonomisk framgång. Men inte så snabbt.

Europa har behållit arbetstillfällena, men tappat fart. Dess företag är lönsamma men investerar mindre.

Dess regeringar spenderar stora summor men levererar liten produktivitetstillväxt. Modellen som garanterade säkerhet och komfort är nu för dyr att upprätthålla.

En trygg kontinent som glömde att växa

Sanningen är att den genomsnittlige europén lever längre, tar mer semester och åtnjuter mer socialt skydd än den genomsnittlige amerikanen.

Men det kostar.

Frankrike lägger till exempel mer än 31 procent av sin BNP på socialt skydd, vilket är den högsta siffran i Europa.

Landets statsskuld är nu 113 procent av BNP.

Frankrikes politiska kaos, efter att ha bytt ut flera premiärministrar på 15 månader, handlar inte bara om ideologi. Det är en återspegling av aritmetiken.

När man lägger stora summor på pensioner och välfärd finns det mindre utrymme för investeringar. När reformerna avstannar växer skuldsättningen och förtroendet försvinner.

Och det vet marknaderna. Franska aktier föll nästan 2% efter den senaste regeringskollapsen.

Andra länder är i bättre form men står inför samma matematik. Tysklands ekonomi är platt.

Italien är för en gångs skull stabilt, men har fortfarande en skuldbörda på över 135 procent av BNP.

Till och med Nederländerna och Irland, som länge betraktats som framgångssagor för EU, rapporterar om långsammare företagsinvesteringar.

Över hela EU är kostnaderna för EU:s sociala modell högre än de inkomster som finansierar den.

Varför USA fortsätter att dra ifrån

USA:s BNP per capita är nu ungefär 50 procent högre än euroområdets mätt i marknadsväxelkurser.

Justerat för priser blir dock gapet mindre, även om det fortfarande finns där.

Analytiker menar att en stor del av skillnaden beror på arbetade timmar istället för produktivitet. Européerna arbetar helt enkelt mindre, och det är ett frivilligt val.

Men över tid innebär färre timmar också mindre innovation, mindre kapitalbildning och mindre marknader för skaldrivna industrier.

Inom tekniken är skillnaden slående. USA:s produktivitet per anställd har ökat med mer än 10 % sedan 2019. I Europa har den knappt rört sig.

Nästan hela gapet kommer från den digitala sektorn.

Amerika har flera innovationskluster som Silicon Valley, Boston och Austin, där riskkapital, private equity, forskning och talang kombineras. Europas kluster är fortfarande splittrade av gränser och regler.

Inte ens år 2025 är det till exempel lätt att skala upp ett nystartat företag i München i Europa.

Nationella regleringar, licensiering och skatteskillnader gör den inre marknaden till 27 små marknader.

Europeiska kommissionen vet detta, men förändringen går långsamt. Ett år efter Mario Draghis rapport där han uppmanade till 382 reformer av konkurrenskraften har endast 11 procent genomförts.

Investeringarna som andel av BNP minskade under 2024 i stället för att öka.

Europas problem är inte brist på idéer eller kapital. Det är samordning. USA bygger nya industrier i snabb takt.

EU studerar dem, finansierar dem och debatterar vem som ska driva dem. När konsensus kommer är möjligheten borta.

Illusionen av stabilitet

Arbetslösheten är låg i hela blocket. Tysklands andel är 3,7 %. Frankrikes är 7,5 procent. Till och med Spanien, som länge varit en eftersläntrare, ligger nära 10 procent, vilket är den bästa nivån på flera år.

Konsumenternas förtroende är dock svagt och hushållen sparar mer än någonsin.

Tyska och franska sparkvoter ligger nära 19 %, vilket är långt över genomsnittet före pandemin.

Människor spenderar inte eftersom de inte litar på framtida tillväxt.

Låg inflation och låga räntor kommer inte att lösa det. EU:s problem är inte cykliskt, utan grundläggande.

Utan starkare produktivitet och investeringar kommer högre löner bara att pressa marginalerna.

Kontinenten riskerar ett decennium av stagnation i japansk stil, med anständiga jobb men små framsteg i levnadsstandard.

Samtidigt spenderar regeringarna mer, inte mindre. EU:s nya finanspolitiska regler tillåter tillfälliga undantag för försvaret, men kostnaderna för skuldbetalningar ökar. Det finanspolitiska utrymmet krymper.

KPMG räknar med att flera stora medlemmar fortfarande kommer att ha underskott över 3-procentsgränsen år 2026. Den politiska aptiten på djupare nedskärningar är nära noll.

Vad investerare faktiskt bör titta på

EU är inte det fall som rubrikerna antyder. Inflationen är under kontroll, arbetsmarknaderna är strama och den finansiella stabiliteten är stark.

Men den strukturella bilden är viktigare än den cykliska. Tre indikatorer berättar den verkliga historien.

För det första, se framstegen på en verklig inre marknad för tjänster och data. Samtalen om EU Inc tar fortfarande fart, och alla tecken på att Bryssel äntligen harmoniserar digitala regler kommer att vara en signal för långsiktiga investerare.

Det skulle utöka den adresserbara marknaden för europeisk teknik och lyfta värderingarna.

Europa sparar mer än USA, men investerar mindre eftersom dess kapital är låst i banker och pensionsfonder.

En fungerande gränsöverskridande aktie- och obligationsmarknad skulle frigöra inhemskt sparande och minska beroendet av amerikansk finansiering.

En annan viktig komponent är hastigheten på projektleveransen. Industripolitik och planer för grön energi finns i överflöd, men godkännanden drar ut på tiden i åratal.

Om EU kan förkorta tillstånds- och upphandlingscyklerna kan infrastruktur- och försvarsutgifterna bli en verklig tillväxtmotor i stället för ytterligare en skattebörda.

För närvarande bör investerare förvänta sig en stadig men föga spektakulär avkastning. Eurozonen kommer sannolikt att växa runt en procent nästa år, med en inflation nära målet och en slutlig räntesänkning från ECB.

Det är inte spännande, men det är stabilt. Fördelen ligger i reformen. Om Europa kan lösa sitt problem med skalan kommer regionen att överraska på den positiva sidan.