Pakistans sockerindustri står inför utmaningar med överskotts- och exportbegränsningar

Pakistans sockerindustri, den näst största agrobaserade industrin efter textilier, navigerar i ett komplext nät av regulatoriska och ekonomiska utmaningar.

Näringen bidrar avsevärt till samhällsekonomin och står för 3,7 % av förädlingsvärdet inom jordbruket och 0,8 % av BNP.

Det ger sysselsättning till miljoner och genererar direkt och indirekt affärsverksamhet värd Rs. 800 till 1000 miljarder.

Men trots sin kritiska roll står sektorn inför stränga regler som hindrar dess tillväxt och hållbarhet.

Föråldrade sockerlagar hindrar marknadsoperationer

Sockerindustrin i Pakistan verkar under ålderdomliga lagar som utformats för en era då regeringen säkerställde sockerrörsförsörjningen till bruken och köpte allt producerat socker för ransoneringsdepåer. Dessa lagar är nu föråldrade inom ramen för en fri marknadsekonomi.

Pakistans konkurrenskommission rekommenderade en avreglering av sockersektorn för att tillåta marknadskrafterna att diktera priserna. Branschen är dock fortfarande hårt reglerad, med regeringen som bland annat fastställer lägsta inköpspriser för sockerrör och priser före fabrik för socker.

Denna regelverk skapar en betydande obalans mellan upphandlingskostnader och kassaflöden.

Finansiella begränsningar och höga påslag belastar branschen

Sockerindustrins finansiella verksamhet är särskilt utmanande på grund av den korta upphandlingstiden för sockerrör, som bara varar 3-4 månader, samtidigt som försäljning och intäkter är spridda över året.

Detta resulterar i ett allvarligt kassaflödesfel, eftersom 80 % av produktionskostnaderna är koncentrerade till denna korta period. Följaktligen är sockerbruken starkt beroende av rörelsekapitallån från banker till höga påslag på 25 % eller mer, med pantsatta sockerlager som säkerhet.

Försäljningsintäkterna används sedan för att betala odlare, statliga avgifter, skatter, banker och andra driftskostnader.

Politiska brister och försenade exportbeslut förvärrar krisen

Sockerindustrin har varit i kris i flera år, delvis på grund av bristfällig politik på både federal och provinsiell nivå.

Det fasta lägsta priset för sockerrör, som bestäms av provinsregeringarna, stämmer ofta inte överens med marknadskrafterna som dikterar det högsta inköpspriset.

Dessutom sätter den federala regeringen ett tak för sockerpriset fritt fabrik, ofta under produktionskostnaderna, utan att sätta ett minimipris. Denna mekanism för dubbla prissättning tvingar sockerbruken att sälja med förlust, vilket ytterligare anstränger deras ekonomi.

Regeringens reglering av sockerexporten komplicerar saken ytterligare. Exportbeslut är ofta försenade, vilket leder till missade möjligheter till valutaintäkter.

Den senaste tidens försening med att godkänna det exporterbara överskottet från krosssäsongerna 2021-22 och 2023-24 ledde till betydande förluster i utländsk valuta, som uppskattas till miljontals dollar.

Diskrepansen mellan lokala och internationella sockerpriser skapar en lukrativ möjlighet för smugglare, vilket ytterligare destabiliserar marknaden.

Höga skatter och tvångsmedel avskräcker investeringar

Sockerindustrin är föremål för en försäljningsskatt på 18 %, en av de högsta i världen, vilket ökar dess ekonomiska bördor.

Dessutom vidtar statliga myndigheter ofta tvångsåtgärder utan att noggrant utreda frågor eller verifiera sockerbrukens illvilja.

Sådana åtgärder avskräcker framtida investeringar i sektorn. Trots försäkringar från regeringen om avreglering av sockersektorn, är en hållbar mekanism ännu inte implementerad.

Jämförelse med avreglerade sektorer visar potentiella fördelar

De utmaningar som sockerindustrin står inför står i skarp kontrast till framgången för avreglerade agrobaserade sektorer som ris och bomull. Dessa sektorer verkar på frimarknadsprinciper, utan begränsningar för import och export.

Ris- och bomullsodlare får internationella priser, vilket uppmuntrar investeringar i forskning och utveckling, vilket leder till bättre avkastning. Som jämförelse är Pakistans sockerrörsforskningsinstitutioner underutrustade och släpar efter globala framsteg när det gäller skördar och sackarosåtervinning.

Potential för export och ekonomiskt bidrag

Trots utmaningarna har sockerindustrin betydande exportpotential. Pakistan kan uppnå en årlig sockerproduktion på 12 miljoner ton (MMT) utan ytterligare investeringar, vilket skapar ett exportbart överskott på 6 MMT årligen.

Konsekvent sockerexport skulle kunna generera 4,5 miljarder USD i utländsk valuta, med ytterligare 1 miljard USD från etanolexport. Industrin bidrar också till energiproduktion med hjälp av bagasse, en biprodukt av sockerrör, och stödjer allierade industrier som stål.