Hur Trumps "America First" tvingar Europa att växa upp

Frasen "America First" användes först som Donald Trumps kampanjslogan. Nu är det det avgörande kännetecknet för USA:s utrikespolitik.

Det är också anledningen till att USA flyttar bort från Europa och låter Nato och EU tänka om sin framtid utan garanterat amerikanskt stöd.

Denna förändring är nu uppenbar, med USA:s hjälp till Ukraina avstannat och Natos enhet under press.

Europas militära beroende, ekonomiska sårbarheter och interna splittringar avslöjas nu.

Men denna chock kan också vara den katalysator som Europa behövde för att bli en mer enad och självständig makt.

Varför vänder sig Amerika bort från Europa?

Sedan 1945 har det transatlantiska förhållandet varit hörnstenen i västerländsk säkerhet. Under Trump fransar det förhållandet snabbt.

USA går för att minska sitt militära fotavtryck i Europa, hotar Natos åtaganden och drar tillbaka stödet till Ukraina.

Rapporter tyder på att Trump har diskuterat att dra tillbaka amerikanska trupper från nyckelregioner som Baltikum, samtidigt som han lämnar Ukraina utanför de senaste fredssamtalen med Ryssland.

Trump har också öppet anklagat Ukraina för kriget; ett påstående som inte stöds av fakta och som avvisats även av många av hans egna anhängare.

Mätningar visar att de flesta amerikaner fortfarande föredrar Nato. En Gallup-undersökning visar att allmänhetens stöd för alliansen är fortsatt stabilt.

Ändå registreras utrikespolitik knappt som ett bekymmer för amerikanska väljare när de tillfrågas om landets högsta prioriteringar.

Detta öppnar upp en möjlighet för Trump-administrationen att omforma den globala politiken utan betydande inhemsk pushback.

Men Trumps förändring är inte bara taktisk. Den visar en bredare ideologisk reträtt till isolationism, som påminner om USA före andra världskriget.

Trumps "America First" ekar Charles Lindberghs rörelse på 1930-talet, som hävdade att USA borde lämna Europa för att hantera sina egna angelägenheter och enbart fokusera på att försvara det västra halvklotet.

I praktiken innebär detta att lämna Europa utsatt för externa hot, särskilt från Ryssland, medan Washington omfokuserar inåt och letar efter sätt att bryta avtal med tidigare rivaler.

Varför ställer sig Trump på Rysslands sida?

Det finns två konkurrerande teorier om varför Trump nu pivoterar mot Ryssland.

Den ena är geopolitisk. Trump kanske försöker en "omvänd Kissinger"-strategi. Det innebär att uppvakta Ryssland för att försvaga Kinas växande makt i Asien.

Under det kalla kriget spelade Henry Kissinger ut Kina mot Sovjetunionen.

Trump kanske hoppas att vända Ryssland eller åtminstone driva det till neutralitet i en framtida USA-Kina-konflikt.

Den andra teorin är ideologisk. Trumps inre krets ser alltmer på Ryssland som en kulturell allierad.

I amerikanska högermedia framställs Ryssland ofta som en försvarare av "traditionella värderingar".

Trump-allierade som Tucker Carlson och Steve Bannon hyllar regelbundet Rysslands konservativa inställning till kön, familj och religion.

Berättelsen kastar Ryssland som ett fäste mot västerländsk liberalism och social progressivism, ibland beskrivet som "vakenhet".

Europa, å andra sidan, betraktas med misstänksamhet av delar av den amerikanska högern.

Med sina sekulära samhällen, sociala välfärdsmodeller och liberala värderingar har Europa blivit en kulturell motsats.

Oavsett vilken teori som väger mer så är resultatet detsamma.

Trumps administration ser Ryssland som en partner värd att ta emot, även på bekostnad av historiska europeiska allierade.

Europas motvilliga vändpunkt

Trumps pivot är smärtsam för Europa, men också försenad. I decennier underinvesterade Europa i försvaret och förlitade sig på USA:s säkerhetsparaply.

Nu dras skyddsnätet bort.

Tyskland leder svaret. Med Friedrich Merz redo att ersätta Olaf Scholz som kansler efter det senaste valet, förbereder Berlin en stor ökning av utgifterna för försvar och infrastruktur.

De ekonomiska effekterna märks redan. Goldman Sachs höjde sin prognos för tysk BNP-tillväxt 2027 med en hel procentenhet, med hänvisning till den förväntade ökningen från försvar och offentliga investeringar.

Ännu viktigare är att Merz hållning stämmer överens med Frankrikes Emmanuel Macron, som länge har förespråkat "strategisk autonomi", där Europa skulle vara mindre beroende av Washington.

Europeiska kommissionen flyttar också.

Ursula von der Leyen har skisserat förslag på upp till 800 miljarder euro i ytterligare försvarsutgifter, med hjälp av en ny EU-lånefacilitet och förändringar av skatteregler som skulle utesluta försvaret från nationella lånegränser.

För första gången sedan det kalla kriget verkar Europa seriöst med att bygga sin säkerhetsapparat.

Den ekonomiska kampen: kan Europa komma ikapp USA?

Säkerhet är bara en del av historien. Europa står också inför en ekonomisk utmaning.

Rapporter från de tidigare italienska premiärministrarna Mario Draghi och Enrico Letta har blottlagt Europas eftersläpning i innovation, produktivitet och kapitalbildning jämfört med USA.

Europeiska unionen har länge kämpat med en fragmentering av den inre marknaden, vilket drar tillbaka tillväxten.

Enligt IMF-data som citeras av Draghi skapar barriärer inom EU motsvarande en tull på 45 % på handel inom EU.

Bryssel går vidare med ansträngningar för att fördjupa den inre marknaden, särskilt inom finansiella tjänster, energi och digitala sektorer.

En omdöpt "sparande investeringsunion" syftar till att kanalisera Europas stora sparöverskott – varav mycket för närvarande investeras i USA – till inhemska tillväxtprojekt.

Men hindren är välbekanta. Nationell protektionism, långsamma institutioner och politisk fragmentering är svåra att övervinna.

Den Trump-utlösta krisen kan påskynda förändringen, men framgång kommer att kräva att man bryter långvariga vanor.

Den brittiska faktorn: en ny bro eller mer friktion?

Det finns en oväntad uppsida. Brexit-tidens spänningar mellan London och Bryssel lättar.

Storbritannien är nu en nyckelpartner i Europas svar på kriget i Ukraina, och många EU-stater kräver en djupare säkerhetspakt mellan Storbritannien och EU.

Keir Starmers diplomatiska push har hjälpt. Brittiska företag kan snart få tillgång till EU:s gemensamma försvarsupphandlingsprogram, även om Storbritannien fortfarande står utanför blocket.

Vissa EU-medlemmar som Frankrike motsätter sig dock fortfarande att Storbritannien får full tillgång till delade försvarsmedel.

Situationen kan förvärras om Trump riktar in sig på EU med handelstullar och pressar Storbritannien att anpassa sig till Washington över Bryssel.

Europas ledare bör fatta beslut som de länge har försenat, från upprustning till omstrukturering av den ekonomiska politiken.

Om denna kris driver på verklig integration eller blottar djupare sprickor återstår att se.

Väst kan splittras. Men genom att göra det kan det också vara grunden för Europas återuppfinning.