Det handlade aldrig om fred: vad ligger egentligen bakom Trumps reträtt från kriget i Ukraina?

På bara några dagar har relationerna mellan USA och Europa i kriget i Ukraina sprickat.

Efter ett telefonsamtal med Vladimir Putin lade Trump ner USA:s krav på ett omedelbart vapenvila mot Ryssland, drev på för bilaterala samtal mellan Ukraina och Ryssland och avfärdade nya sanktioner helt och hållet.

De europeiska ledarna är nu förvirrade, särskilt Ukrainas president. Det är nu tydligt att USA inte längre leder den diplomatiska fronten och EU försöker plocka upp bitarna.

Men det finns också en annan historia här. Vad har förändrats? Ytligt sett påstår Trump att han strävar efter fred.

Men detaljerna berättar en annan historia. Kanske handlade det här aldrig om fred.

Vad sa Trump egentligen?

Efter sitt tredje telefonsamtal med Putin sedan han återvände till ämbetet sa Trump att Ryssland hade gått med på att förhandla.

Han sa till de europeiska ledarna att USA inte skulle medla och inte skulle utdöma ytterligare påföljder mot Moskva.

Enligt flera deltagare i samtalet rådde det förvirring och tystnad när Trump presenterade Putins förhandlingsvilja som om det vore ett genombrott.

Zelenskyj påminde gruppen om att samtal redan pågick i Istanbul och att Putin inte hade erbjudit något nytt. Trump svarade inte.

Samtidigt har Trump enligt uppgift föreslagit att Ukraina borde acceptera rysk kontroll över Krim och delar av Donbas, enligt tidigare amerikanska pressrapporter.

Han uttalade också offentligt att Ukraina inte skulle gå med i Nato, vilket är ett centralt ryskt krav.

Utrikesminister Marco Rubio har försvarat Trumps agerande och sagt att det inte har förekommit några egentliga eftergifter.

Men i praktiken återspeglar Trumps ord ryska argument och tonar ner Ukrainas suveränitet.

EU går vidare utan USA

Det verkar nu som att Trumps hållning har förändrats permanent. Han backar nu från att kräva ett omedelbart vapenvila från Ryssland och har avvisat europeiska krav på nya sanktioner mot Moskva.

Europeiska unionen reagerade snabbt. På tisdagen godkände man sitt 17:e sanktionspaket mot Ryssland.

Den riktar sig mot över 180 fartyg i Rysslands så kallade skuggflotta, som Moskva använder för att kringgå globala restriktioner för oljeexport.

De europeiska ledarna arbetar redan med en 18:e omgång, med diskussioner kring gasledningar, banker och ett lägre oljepristak.

Storbritannien införde liknande åtgärder, riktade mot militära leverantörer och krigets finansiella stödjare.

Den brittiske utrikesministern David Lammy krävde ett fullständigt och villkorslöst vapenvila.

Men USA är nu den saknade pusselbiten. Biden-administrationen hade hjälpt till att orkestrera tidigare sanktionspaket.

Trump verkar nu ha övergett den rollen.

Europeiska ledare som den tyske utrikesministern Johann Wadephul klargjorde att de fortfarande förväntar sig att USA kommer att sätta press på Ryssland.

Hittills är den förväntningen inte uppfylld. Och det lämnar Europa ensamt i sitt försök att strypa Kremls krigsfinansiering.

Vad är Trumps verkliga agenda?

Vissa teorier antyder att detta inte handlar om Ukraina. De verkliga diskussionerna mellan Trump och Putin kan ha handlat om något helt annat: Arktis.

Ryssland ser Arktis som en viktig strategisk region. Man har byggt flygfält, militärbaser och infrastruktur för att kontrollera nya sjövägar som öppnats av smältande is.

Kina har också investerat kraftigt i hopp om att halvera transittiden till Europa genom att använda Nordsjövägen.

Ryssland är nu starkt beroende av Kina för handel, finansiering och teknologi, vilket är ett resultat av västerländska sanktioner.

Trump ser detta som en möjlighet. Om USA kan dra Ryssland loss från Kina kan landet återfå sitt inflytande i regionen.

Det är den handel Trump verkar erbjuda: territorium i Ukraina i utbyte mot framtida affärsavtal och närmare band mellan USA och Ryssland i Arktis.

Under deras samtal berömde Trump Rysslands ekonomiska potential och talade om att han ville återuppta handeln.

Kremls medhjälpare sa att han till och med hänvisade till alliansen mellan USA och Ryssland under andra världskriget.

Vad betyder detta för Ukraina?

Zelenskyj och hans regering förstår vad som står på spel. Utan amerikanskt stöd riskerar de att isoleras.

Ukrainas militärbudget förbrukar nu cirka 50 % av de totala statliga utgifterna.

Försvarsutgifterna uppgår nu till 34 % av landets BNP. De är beroende av västerländskt bistånd, inte bara för vapen utan även för grundläggande funktioner.

Zelenskyj kallade Rysslands förhalningstaktik ett försök att köpa tid. Putin har insisterat på att förhandlingarna måste inkludera "utkast till memorandum", utan någon fast tidslinje för ett vapenvila.

Detta ger Ryssland utrymme att göra framsteg på slagfältet innan samtalen återupptas.

Samtidigt tyder Trumps öppna beundran för Putin och offentliga kritik av Zelenskyj på en förändring i lojalitet.

Om Trump anser att Zelenskyj är ett hinder för en överenskommelse är det troligt att Washingtons stöd kommer att minska ytterligare.

Det som började som ett USA-lett försvar av ukrainsk suveränitet har förvandlats till en transaktionell förhandling där Ukraina kan bli ombedd att ge upp mark för att uppfylla geopolitiska beräkningar.

Så är det Europa som bestämmer nu?

Svaret är ja, men bara delvis. EU gör mer än någonsin tidigare.

Den har fryst tillgångar i den ryska centralbanken till ett värde av över 200 miljarder euro, blockerat handel med stål, lyxvaror och energi, och förbjudit fler än 2 400 individer att resa eller få tillgång till pengar.

Planerna på att eliminera rysk gasimport senast 2027 går framåt.

Förslag om att stoppa framtida investeringar i Nord Stream-rörledningarna är utformade för att förhindra en återgång till rysk energi när kriget är slut.

Men Europa är fortfarande splittrat. Länder som Polen och Estland vill hålla trycket högt, medan andra längre västerut kan se mindre brådska.

Försvarsutgifterna är fortfarande ojämna, och Europa saknar fortfarande en enhetlig militär strategi.

Om Trump formellt minskar USA:s militära stöd eller ifrågasätter NATO:s skyldigheter enligt Artikel 5, kommer dessa spänningar att öka.

Resultatet kan bli en fragmenterad respons i en tid då Ryssland fortsätter att framrycka.

Den hårda sanningen

Innan Trump blev president brukade han hävda att han kunde ”avsluta kriget på 24 timmar”. Men det handlade aldrig om diplomati, utan om positionering.

Målet var att ha inflytande över både Ryssland och Ukraina, genom att använda löftet om erkännande eller tillbakadragande av stöd för att få fram eftergifter.

Det som på ytan framstår som ett fredsförslag är snarare ett maktdrag. Det är ett sätt att forma krigets utgång genom att kontrollera vem som får stöd, vem som får skulden och vem som får affärer.

Därför är de kommande toppmötena viktiga. G7 i Kanada den 15–17 juni och Nato-toppmötet i Haag den 24–26 juni kommer att sätta tonen för resten av kriget i Ukraina.

Europa förbereder sig för en framtid där det kan stå ensamt. Trump förbereder sig för en framtid där makt förhandlas fram, inte försvaras.