Riskerar Europa en ny skuldpress när räntorna stiger kraftigt?

De europeiska staters upplåningskostnader har stigit kraftigt de senaste dagarna, när investerare brottas med följderna av konflikten som involverar Iran och risken att högre energipriser håller inflationen högre längre.

Rörelsen har drivit upp obligationsavkastningarna över hela regionen och väckt oro för att redan ansträngda offentliga finanser kommer att utsättas för ännu större press under de kommande månaderna.

Marknadsreaktionen speglar en enkel men obekväm kalkyl.

Om oljan förblir hög kan centralbankerna få mindre utrymme att lätta på penningpolitiken, vilket lämnar regeringar att refinansiera skulder till långt högre räntor än de förväntade sig för bara några månader sedan.

Inte heller den senaste återhämtningen på aktiemarknaderna och de försiktiga förhoppningarna om eldupphör har gjort mycket för att lätta på trycket, då obligationsinvesterare fortsätter kräva en större riskpremie för att inneha statsskulder.

Varför räntorna stiger

I centrum för utförsäljningen står den förnyade energischocken.

Skador på infrastruktur i Persiska viken och rädsla för störningar i sjövägarna har hållit oljemarknaderna på helspänn, vilket förstärker förväntningarna om att inflationen kan förbli mer seglivad än vad beslutsfattarna vill se.

Det har i sin tur tvingat investerare att omvärdera räntebanan i Europa, särskilt för Europeiska centralbanken och Bank of England.

Resultatet har blivit en kraftig reprissättning på statsskuldemarknaderna.

Storbritannien sålde en rekordstor mängd 10-åriga gilts till en avkastning på 4.916%, den högsta sedan 2008, medan Frankrike emitterade 10-årig skuld till 3.73%, dess högsta sedan 2011.

I Tyskland, Frankrike, Italien och Storbritannien har kortfristiga upplåningskostnader stigit markant, vilket visar att trycket inte är begränsat till en marknad eller en löptid.

Varför detta påverkar budgetarna

Högre räntor översätts snabbt till högre räntekostnader, och det är ett växande problem för regeringar som redan bär tunga skuldbördor efter år av pandemirelaterade utgifter och stigande räntor.

Storbritanniens nettoräntebetalningar beräknas uppgå till cirka £109 miljarder 2026–27, ungefär motsvarande landets försvarsbudget.

I Frankrike väntas räntebetalningarna nå 59 miljarder euro i år och därmed överstiga Tysklands 30 miljarder euro.

Italien står också inför ökande press.

S&P Global Ratings har varnat att räntekostnaderna där kan komma att absorbera 9% av statens intäkter till 2028.

För regeringar som redan kämpar med att balansera stöd till hushållen, försvarsutgifter och finanspolitisk återhållsamhet innebär det betydligt mindre utrymme för politisk flexibilitet.

Refinansieringsrisken är nästa prövning

Den omedelbara frågan är inte bara kostnaden för ny upplåning utan också omfattningen av den skuld som måste rullas över.

Enligt S&P behöver Italien emittera skuld motsvarande 17% av BNP i år, Frankrike 12%, och Storbritannien och Tyskland 7% vardera.

Det är stora finansieringsbehov även i lugnare marknader. I en värld med högre oljepriser och tajtare finansiella villkor blir de svårare att hantera.

Därför fokuserar investerare så noga på refinansieringsrisken.

En regering kan klara en tillfällig räntepuckel, men om den har en stor volym förfallande skulder att ersätta kan effekten på budgeten bli snabb och allvarlig.

Det är särskilt sant för länder där politisk osäkerhet redan skymmer den finanspolitiska utsikten.

Varför Storbritannien verkar särskilt utsatt

Storbritannien sticker ut på grund av sin ovanligt stora andel inflationsskyddad skuld.

Cirka 24% av den brittiska statsskulden är knuten till inflation, betydligt mer än i de flesta större europeiska ekonomier.

Det gör landet särskilt känsligt när pristryck stiger, eftersom skuldtjänstkostnaderna justeras snabbare och kraftigare.

Budgetansvarskontoret (Office for Budget Responsibility) har sagt att högre inflation redan har pressat upp Storbritanniens nettoräntebetalningar från 1.7% av BNP 2019–20 till 4.4% 2022–23.

Faktiskt skadar inflationen inte bara konsumenter. Den äter också upp regeringens finansiella handlingsutrymme, vilket lämnar ministrarna med mindre utrymme att spendera eller sänka skatter utan att förvärra skuldsituationen.

Vad som händer härnäst

Ytterligare en risknivå ligger i skuldens löptidsstruktur.

Regeringar har i allt högre grad emitterat kortare löptider för att begränsa upplåningskostnaderna, men den strategin gör dem också mer sårbara för abrupta ränteförändringar.

IMF har varnat för att länder med stora skuldbördor tar på sig mer risk eftersom upplåning förfaller snabbare och behöver refinansieras oftare.

Det lämnar Europa i en svår position.

Obligationsmarknader signalerar att investerare fortfarande är oroliga över mixen av olja, inflation och finanspolitiskt tryck, även om förhoppningarna om eldupphör förbättras.

Om inte energipriserna backar mer övertygande och ränteförväntningarna lättar kan upplåningskostnaderna förbli höga, vilket tvingar regeringar i hela regionen att avsätta miljarder mer till räntebetalningar samtidigt som tillväxten och de offentliga finanserna åter kommer under tryck.