Lönestagnation har kostat brittiska arbetare £10 700 per år: Rapport

Storbritannien befinner sig i en kritisk tidpunkt och står inför en skarp verklighet på 15 år präglad av ekonomisk nedgång och fördjupad ojämlikhet. Ending Stagnation – a New Economic Strategy for Britain”, en samarbetsrapport från tankesmedjan Resolution Foundation och Centre for Economic Performance vid London School of Economics, finansierad av Nuffield Foundation, visar det absolut nödvändiga behovet av en omfattande ekonomisk strategi för att vända denna nedåtgående bana.

När Storbritannien brottas med en tumultartad era, på väg ur pandemin till en upprörande levnadskostnadskris och historiska inflationstakt, har en djupare rotad fråga kommit i förgrunden: stagnerande löner. Trots betydande statligt stöd på totalt 78 miljarder pund, har en ökning av energiräkningarna, följt av eskalerande mat- och bostadskostnader, försatt nationen i svårigheter, med rekordnivåer av hemlöshet och ekonomiska påfrestningar.

Men bortom de omedelbara kriserna lurar ett mycket mer lömskt problem – ett som har bidragit till denna ekonomiska malström. En stark 15-årig period av stagnerande inkomster och bestående ojämlikhet har starkt förankrat Storbritannien som en “stagnationsnation”, heter det i rapporten.

Medan Storbritannien en gång täppte till klyftan med mer produktiva nationer som Frankrike, Tyskland och USA under slutet av 1900-talet, vände den banan ur kurs i mitten av 2000-talet. En produktivitetsnedgång oöverträffad av liknande ekonomier har varit förödande, med Storbritanniens arbetsproduktivitet som växer med bara 0,4 % årligen under 12 år efter finanskrisen, hälften så mycket som de 25 rikaste OECD-länderna. Denna skillnad har kostat varje person £3 400 i förlorad produktion.

Konsekvenserna av denna fruktansvärda produktivitetsutveckling översätts direkt till sänkta löner och inkomsttillväxt. Reallönerna, som steg med i genomsnitt 33 % per decennium från 1970 till 2007, sjönk under noll under 2010-talet. Chockerande nog sjönk lönerna i mitten av 2023 till nivåer som påminner om finanskrisen. Denna långa period av lönestagnation har gjort den genomsnittliga arbetaren 10 700 pund fattigare årligen.

Ökad inkomstskillnad

Samtidigt har inkomstskillnaderna ökat, vilket rankar Storbritannien som det mest ojämlika bland stora europeiska ekonomier. Denna ökning av ojämlikheten, trots en viss framgång med att minska ojämlikheten i timlöner via den nationella minimilönen, har främst drivits av en ökande klyfta mellan höginkomsttagare och medelinkomsttagare, förvärrat av förmånssänkningar och skyhöga bostadskostnader för låginkomsthushåll.

Dessa ekonomiska problem är inte heller enhetliga mellan regioner. Inkomstskillnaderna mellan de rikaste och fattigaste områdena är stora, med inkomstklyftan mellan Kensington och Chelsea och Nottingham som är 4,5 gånger. Sådana skillnader, som har existerat sedan 1997, återspeglar också produktivitetsvariationer mellan städer, vilket visar att London är 41 % mer produktivt än Manchester.

Detta sammanflöde av låg tillväxt och hög ojämlikhet utgör en giftig blandning, särskilt skadlig för låg- till medelinkomsttagare och den yngre befolkningen. Britter med medelinkomster befinner sig 20 % fattigare än sina tyska motsvarigheter och 9 % efter dem i Frankrike, medan låginkomsthushåll i Storbritannien står inför en häpnadsväckande 27 % fattigdomsklyfta jämfört med sina franska och tyska motsvarigheter.

För den yngre generationen har utsikterna försvagats. Generationsframsteg när det gäller löner har avstannat, med de som är födda i början av 1980-talet nästan hälften så sannolikt som deras föräldrars generation att äga ett hem vid 30, målar upp en dyster framtid om inte väsentliga förändringar sker. Rapporten understryker att Storbritanniens ställning, förutom för de få privilegierade, inte längre matchar levnadsstandarden i Frankrike och Tyskland, en skarp realitet som utmanar nationens självuppfattning.